För en tid sedan fick vi hem svaret på mannens spermieprov.  Det var jag som hämtade brevet från posten, öppnade det och tänkte ”Ojdå”. Även om jag innerst inne visste att resultatet skulle vara såhär, hade jag ju ändå ett litet, litet hopp, för tänk om spermiekvaliteten faktiskt hade blivit bättre. Det har den inte. Sämre, betydligt mycket sämre. Jag börjar faktiskt tvivla på att vi kan få ett  biologiskt barn till, ett syskon till sonen.

Resultatet på spermieprovet.

1-2 STYCKEN sädesceller/synfält, jämfört med miljoner de övriga gångerna (läs här)  Diagnos: Oligozoospermia gravis. Bedrövligt.

Det är nu som jag verkligen förstår vilken tur vi hade vid den fjärde provrörsbehandlingen. Tänk vilket mirakel vår son verkligen är! Jag är så himla tacksam och lycklig, går inte att beskriva i ord. Tänk om vi skulle ha börjat med IVF-karusellen ett par år senare än vi gjorde, skulle vi då ha lyckats?  Med tanke på att spermiekvaliteten försämrats så mycket…

Jag känner mig ändå ganska lugn, kanske lite sorgsen, nu när vi fått provsvaret. Jag tror innerligt att vi kommer att få ett till barn, på något sätt. Om jag inte tar helt fel, så är det möjligt att ta ut spermier direkt från mannens testikel. Kanske det skulle fungera? Min man vill inte att vi gör spermiedonation så den möjligheten är stängd men hoppet lyser fortfarande.

Nästa steg är, efter att ha gjort alla blod-och spermieprov, att få en tid till läkaren. Sen åker remissen för IVF till sjukhuset iväg.