För en tid sedan fick vi hem svaret på mannens spermieprov.  Det var jag som hämtade brevet från posten, öppnade det och tänkte ”Ojdå”. Även om jag innerst inne visste att resultatet skulle vara såhär, hade jag ju ändå ett litet, litet hopp, för tänk om spermiekvaliteten faktiskt hade blivit bättre. Det har den inte. Sämre, betydligt mycket sämre. Jag börjar faktiskt tvivla på att vi kan få ett  biologiskt barn till, ett syskon till sonen.

Resultatet på spermieprovet.

1-2 STYCKEN sädesceller/synfält, jämfört med miljoner de övriga gångerna (läs här)  Diagnos: Oligozoospermia gravis. Bedrövligt.

Det är nu som jag verkligen förstår vilken tur vi hade vid den fjärde provrörsbehandlingen. Tänk vilket mirakel vår son verkligen är! Jag är så himla tacksam och lycklig, går inte att beskriva i ord. Tänk om vi skulle ha börjat med IVF-karusellen ett par år senare än vi gjorde, skulle vi då ha lyckats?  Med tanke på att spermiekvaliteten försämrats så mycket…

Jag känner mig ändå ganska lugn, kanske lite sorgsen, nu när vi fått provsvaret. Jag tror innerligt att vi kommer att få ett till barn, på något sätt. Om jag inte tar helt fel, så är det möjligt att ta ut spermier direkt från mannens testikel. Kanske det skulle fungera? Min man vill inte att vi gör spermiedonation så den möjligheten är stängd men hoppet lyser fortfarande.

Nästa steg är, efter att ha gjort alla blod-och spermieprov, att få en tid till läkaren. Sen åker remissen för IVF till sjukhuset iväg.

En av mina bästa kompisar fick i dagarna sitt först barn. Vilken lycka! Jag är innerligt glad och lycklig för deras skull. Man läser ju ofta på diverse IVF och barnlösa bloggar hur det känns när andra blir gravida och får barn. Familj, vänner och bekanta. När man själv önskar ett barn så himla mycket men det inte lyckas. Jag ska vara ärlig, det gör ont! Det känns som om hela världen blir gravid utan några problem men inte en själv. Man ser bara gravida magar och bebisar överallt. Självklart blir man glad för den som  blir gravid men visst känner man avund!

Väninnan, hon som fick sitt första barn, vet inte om vår IVF. Tänk att min bästa kompis inte vet något! Det är helt sjukt. Jag har så himla många gånger tänkt berätta, men det har liksom aldrig blivit av. Jag kommer ihåg när jag var gravid och träffade henne, hon berättade att de också försökte få barn men att det inte lyckades. De hade försökt med ägglossningstester o.s.v. Varför berättade jag inte då hur jag blev gravid? Jag försökte peppa och sa att hon snart nog kommer bli gravid. Jag minns en gång vi träffades och väninnan var ledsen,  hennes ögon var blanka utav tårar. Då beslöt  jag mig för att det inte var rätt läge att berätta. Jag tänkte att hon då, när jag avslöjade våra 4 IVF:er och missfallet, kanske skulle hon då blivit ännu mer ledsen och tänka att de också måste gå igenom allt det. Kan hända att jag tänkte fel, vad vet jag? Kanske hon istället skulle ha blivit glad att höra vår historia och att se att det faktiskt kan gå bra också?

När hon äntligen blev gravid en kort tid efter, tänkte jag att jag skulle avslöja hemligeten. Det gjorde jag inte. Men jag skall. Jag vill! Jag är bara rädd för hur hon skall reagera när hon öppnade sig för mig och berättade om deras försök att bli gravida, och när jag inte avslöjade något. Innerst inne vet jag att hon inte skulle ta illa upp. Hon skulle nog bara bli glad över att jag berättade.

Igår tog jag det första blodprovet samt ett kissprov. Progesteron är ett hormon, och det blodprovet skall tas menscykeldag 23-25. Om jag har förstått det rätt så visar progesteronhalten om det skett någon ägglossning. Kissprovet, ett klamydiatest, fick jag också göra. Känns ju lite konstigt att jag måste ta det, eftersom jag och mannen ändå varit parters i flera år men rutiner är väl till för att följas. Nästa blodprov skall jag ta menscykeldag 2-5.

När jag skulle ta blodprovet hade jag sonen med mig i vagnen. Rummet där sköterskan skulle ta blodprovet var så litet så att vagnen inte rymdes med, så jag fick lämna vagnen utanför och ha dörren öppen. Inte så trevligt, sköterskan bekräftade högt vilka blodprov jag skulle ta och att det ju var infertilitetsutredningar. Som sagt var dörren öppen och i väntrummet satt flera människor. Det kändes inte så roligt.

Nu har vi hoppat på karusellen igen. IVF bergochdalbanan. Nu i veckan var vi nämligen på det första besöket till familjeplaneringen. Eftersom vi inte har några ägg i frysen får vi börja om från ruta ett igen. Spermaprov för mannen och blodprov för mig, en tid till läkaren och sedan åker remissen iväg till sjukhuset och så sätts vi i kö för provrörsbefruktning.

Jag vet inte riktigt hur det känns, om det ens känns nåt alls. Självklart känns det skönt över att ha kommit igång igen men jämför jag med den allra första IVF:en som vi gjorde, känns det som om jag är hur lugn som hellst. Jag tror att det har väldigt mycket att göra med att vi redan fått världens bästa son, vi har ju redan ett barn så det är inte samma typ av stress, tror jag. Så kände jag nämligen förr, en stor konstant stress över att bli gravid och få barn.

Jag är däremot  väldigt nyfiken på hur kvaliteten på spermierna ser ut nu. Har kvaliteten på spermierna blivit ännu sämre, eller har de kanske blivit aningen bättre? Det återstår att se.

Jag återkommer.

Efter de tre misslyckade IVF försöken på AVA-kliniken valde vi att ta en liten paus och vänta på att få göra IVF via sjukhuset. Ett s.k ”gratis försök”, som sist och slutligen inte blev helt gratis men självklart betydligt mycket billigare än på en privat klinik. När jag tänker tillbaka, såhär i efterhand, var det väldigt skönt att vi verkligen tog den där pausen på några månader. Det gav faktiskt lite ro i själen. Det är begränsat hur mycket bergochdalbana man orkar åka. Just då hände det väldigt mycket i våra liv, som medgav stora förändringar. Jag hade sökt nytt jobb och jobbet medförde flytt till ett annat land.

När hormonstimuleringen äntligen skulle börja, bestämde jag och mannen oss för att, i smyg, öka på medicindosen lite grann. Allt för att öka chanserna för att få ut fler ägg vid äggplockningen. Hormonbehandlingen gick förvånadsvärt bra. Till skillnad från de tre första, misslyckade, försöken hann jag denna gång inte känna efter hur det verkligen kändes, rent psykiskt.  Berodde det på att jag ville ”skydda” mig själv från att bli ledsen om vi skulle misslyckas även denna gång eller berodde det på vår förändrade livssituation? Det var helt enkelt så mycket annat att tänka på, i och med flytt och nytt jobb. För att vara ärlig tror jag att vi inte ens hade nått hopp kvar. Hopp om att det faktiskt kunde lyckas denna gång.

När det var dags  för äggplockning körde vi ner till Tammerfors, än en gång, men denna gång till TAYS (Tammerfors universitetsjukhus). Efter att ha fått en väldigt professionell vård på AVA-kliniken blev jag lite chockad över hur det går till på sjukhus. Det kändes som en fabrik. Bebis fabrik. Det var ett stort rum med många sängar uppradade bredvid varandra med en tunn gardin hängandes emellan varje säng. Man kunde höra många par prata. Innan äggplockningen fick mannen gå in på ett rum och sköta sin del, det vill säga, leverera spermierna. Ett litet äckligt rum med en enda snuskig vuxen tidning. På AVA kliniken fanns det många filmer att välja bland.

Själva äggplockningen gick riktigt bra, på TAYS använder de sig av en annan typ av bedövning, PCB som är en lokalbedövning av livmoderhalsen. Denna typ av smärtlindring kan även användas under förlossningen. Detta medförde att äggplockningen inte var lika smärtsam. Däremot hade jag mer ont efter äggplockningen. 11 ägg fick vi ut, vi blev överlyckliga! Min överdosering av hormonerna hade lyckats! Av dessa 11 ägg var 9 stycken mogna. Vi åkte hem och körde tillbaka till Tammerfors igen efter två dagar. 5 ägg hade blivit befruktade.

Vid ET meddelade läkaren att de tänkte föra in 2 stycken embryon i min livmoder, vilket kunde medföra tvillingar. Detta var ju trots allt vår fjärde IVF behandling. Jag blev såklart överlycklig. Tänk om vi skulle få tvillingar! Två av de befruktade embryona skulle odlas vidare, för att se om de fortsatte att dela sig. Om de gjorde de skulle de frysas ner och vi kunde använde de i ett senare skede, till syskon. Det visade sig senare att embryona som eventuellt skulle frysas ner, slutade att dela sig och slängdes. Inga embryon  i frysen med andra ord.

Själva återföringen av embryona kändes knappt och vi åkte hem igen med två embryon i min livmoder. De två följande veckorna, i väntan på att få göra graviditetstestet, som vanligtvis brukade gå väldigt långsamt, gick denna gång relativt snabbt. Bara tre dagar efter embryoåterföringen flyttade vi utomlands.

Några dagar innan testdag fick jag en liten blödning. Vi hade besök av ett vänpar just då jag upptäckte blödningen på toaletten. Jag blev ledsen med höll god min. När våra vänner hade åkt hem berättade jag om blödningen för mannen. Vi  blev ledsna tillsammans och grät litegrann. Än en gång hade vi misslyckats. Vad skulle vi gör nu? Dagarna gick, jag var ganska trött men relaterade tröttheten med flytten. När jag en dag åkte med tunnelbanan satt en tjej bredvid mig och åt choklad. Jag tyckte att det var den vidrigaste lukten i hela världen och började må illa. Då gick jag till apoteket och köpte ett test, åkte hem igen och kissade på stickan. Mina händer darrade när jag höll testet i handen. Jag var gravid! Jag var glad såklart men tog inte ut något för givet. Jag visste ju vad som kunde hända. Det som redan hänt en gång. Missfall. Efter att jag gjort testet åkte jag iväg med några vänner och drack kaffe, precis som om inget hade hänt. Då kände jag hur brösten ömmade.

Veckorna gick, jag började på mitt nya jobb. Jag var trött och illamående. Varje gång jag gick på toaletten var jag rädd för att hitta en röd fläck i trosorna. När jag inte jobbade sov jag, var så himla trött. Illamående om morgonen. Var jag faktiskt gravid denna gång? Skulle det gå hela vägen? Tänk om vi skulle få tvillingar! Jag började småningom förstå att det var sant, att jag verkligen var gravid. Men kunde inte glädjas till 100%, rädslan för missfall fanns kvar.

När jag var i graviditetsvecka 10 försvann plötsligt alla graviditetssymtom. Illamåendet var mindre och tröttheten var lite bättre. Jag var säker på att jag hade fått missfall för jag hade läst, på nätet, om folk som plötsligt blivit av med alla symtom och som fått missfall. Jag gick till apoteket igen för att köpa ett nytt test. Det var fortfarande positivt.  Kunde det faktiskt vara sant? Var jag faktiskt gravid?

I vecka 12 beställde vi tid för ett privat ultraljud för att se om det verkligen fanns något där,  jag hade kanske bara inbillat mig att jag var gravid. Jag hade aldrig varit mer nervös. Jag var kallsvettig och helt skakig i hela kroppen. Men det fanns något där! En liten krabat på 56 millimeter och ett litet hjärta som slog. Mannen blev överlycklig och började gråta. Självklart var jag också glad men oron fanns fortfarande där. Oron för missfall.

Det visade sig att jag inte behövde vara orolig. Jag var gravid och efter en relativt lätt graviditet födde jag en son. Världens finaste och världens underbaraste. Jag grät när jag fick upp honom på bröstet. Var han verkligen vår och var han där för att stanna?

Under förlossningen kunde jag inte förstå att jag frivilligt hade satt mig i situationen. Att jag jag ville bli gravid och föda barn, jag tyckte att jag var dum i huvudet. Jag svor på att aldrig skaffa fler barn på grund av smärtan, vilket jag i många många månader efter förlossningen höll med om. Men nu. Nu kan jag tänka mig ett litet barn till. Trots smärtan som skrämmer mig. Ett litet syskon. Det är konstigt hur kroppen, eller psyket, fungerar.

Min man började i det här laget vara verkligt bekymrad över sina spermier, eftersom kvaliteten blev sämre och sämre hela tiden. Vi diskuterade spermiedonation men han var inte så pigg på det alternativet. Jag ville ju väldigt väldigt gärna vara gravid och föda ett barn så jag var väldigt positiv till spermiedonation. Mannen tyckte att adoption var ett bättre alternativ eftersom barnet inte biologiskt var varken mitt eller hans. Det var liksom lika för båda.  Han kände att om vi skulle använt donerad spermie, så skulle barnet vara mer mitt.

Eftersom adoption fanns i våra tankar, började vi prata om att gifta oss eftersom man måste vara gift (i minst 5 år) för att kunna påbörja adoptionsprocessen, om jag såhär i efterhand minns rätt. Jag beställde informationsmaterial om adoption och surfade runt mycket på nätet för att leta information. Vilket land skulle vi välja? Ville vi ha ett helt mörkhyat barn? Ett barn från Kina då? Adoptionsbarnen från Ryssland har ofta ”skador” eftersom  mammorna ofta använder både alkohol och droger under graviditeten, vågar vi välja ett därifrån? Colombia kanske? Vilken ålder? Så litet barn som möjligt såklart. Vi vill ju ha ett barn nu, vi vill inte vänta i flera flera år för att få barnet.

Det tredje IVF försöket gjordes månaden efter det misslyckade andra försöket. Redan följande menscykel, jag var ju som besatt. Även denna gång gick hormonbehandlingen bra men till skillnad från de två första gångerna måste jag nu åka tre gånger till Ava kliniken i Tammerfors under hormonbehandlingen för ultraljud, för att kontrollerna äggblåsornas tillväxt. Orsaken till detta var för att läkaren  höjt på medicinndosen litegrann, för att jag förhoppningsvis skulle producera fler ägg. Den behandlande läkaren var rädd för att jag skulle bli överstimulerad, vilket kan vara rätt så farligt, därför ville hon själv göra ultraljuden. Det var lite jobbigt att ordna, rent praktiskt, så att det passade med mitt arbete men det gick. Såklart. Dessutom blev det rätt dyrt, tre gånger tur-retur- till Tammerfors med tåg.

När det äntligen var dags för äggplockning tog vi in på samma hotell igen, för att slippa köra fram och tillbaka, om något ägg skulle bli befruktat. Själva äggplockningen var smärtsam igen. 2 ägg plockades ut. Bara 2 ägg. Det var väldigt deprimerande. Varför producerade jag så få ägg? Ingen kunde svara på den frågan. Morgonen efter äggplockningen ringde läkaren från kliniken. 1 ägg hade blivit befruktat men delade sig inte riktigt som det skulle. Det skulle egentligen ha varit 4 celligt men var bara 2. Ägget kanske delade sig lite långsamt? Vi kunde dock lägga in ägget i livmodern och hoppas på det bästa, vilket vi såklart gjorde.

Sen började de två långa helvetesveckorna i väntan på att göra graviditetstest. Gravidsymtom analyserades noga. Var jag illamående? Jo, kanske lite!? Men brösten då? Jo, de var faktiskt lite ömma. Konstigt hur kroppen fungerar.

Testdagen kom. Graviditetstesten visade minus. Jag kommer ihåg att jag inne på toaletten hos svärföräldrarna, efter att ha gjort testet, tänkte; ”Jag är för fan inte gravid”.

Vi svärde lite, grät lite och suckade djupt. 3000 euro fattigare. Men vem bryr sig om pengar?

Efter missfallet (försök nr1) ville jag självklart fortsätta med försök 2 så fort som möjligt. Läkaren ville dock att vi skulle vänta 3 månader, för att få kroppen ”i balans” igen. Det var 3 väldigt långa månader. Min man sade att om detta försök inte resulterade i graviditet,  blev det inte fler besök på AVA-kliniken. Det kostade trots allt ganska mycket.

Det andra IVF försöket var mitt på sommaren. Förståss var vi väldigt förväntansfulla, igen. Hormonbehandlingen gick bra. Äggplockningen, som skedde på min födelsedag var lika smärtsam som första gången. Vi tog in på ett hotell i Tammerfors, för att samtidigt få lite ledigt och för att slippa köra fram och tillbaka, ifall det skulle bli något befruktat ägg att lägga tillbaks in i livmodern. Vi besökte Särkänniemi dagen efter äggplockningen och hade riktigt roligt. Försökte tänka på annat. Vi åt på restaurang och jag drack flera glas vin för jag kanske inte kunde dricka alkohol på väldigt länge, om jag skulle bli gravid. Tyvärr gav äggplockningen bara 3 ägg , varav endast 2 var mogna, som dessvärre inte blev befruktade. Där ramlade jag under jorden igen. 3000 euro fattigare. Men vem bryr sig om pengar?

Jag var hysterisk, grät och tjatade på mannen. Kunde vi inte göra ett sista försök? Bara ett sista? Var nästan besatt. Besatt av att få ett barn. Snäll som han är, svarade han ja. Han såg hur ledsen jag var. Men detta VAR det sista försöket! Jag blev överlycklig, väntade på att jag skulle få mens så vi kunde fortsätta…

Här började vi diskutera adoption och spermadonation.

…eller, ”När ska ni skaffa barn? eller ”Ska ni bara ha ett barn?” Dessa frågor får man ganska ofta får höra.  Jo tack, skulle jag själv fått bestämma hade jag fått barn för flera år sedan. Varför är det OK att fråga sådana privata frågor av folk? Sånt frågar man inte. Speciellt inte någon som man inte känner så bra. Varför anta att alla, för det första, vill ha barn? Tänk om personen du frågar har försökt bli gravid i flera år, utan att lyckas? Hur tror du den personen känner sig då?

Ska jag vara ärlig har jag blivit ledsen av sådana frågor men det var mest innan jag blev gravid och fött vår son. Då log jag och svarade ”Vi får se” men kände hur det brast i hjärtat.  Nu blir jag mest arg. Jag kommer ihåg när jag träffade en av svärmors väninnor för första gången. Bland det första hon frågade var, ”När skall ni få nummer 2 då?” Jag kommer inte ihåg exakt vad jag svarade, men det var nog i stil med att, vi får se om det ens kommer fler barn!

Även om jag inte har problem med att prata med folk om våra provrörsbefruktningar, för det har jag faktiskt inte. Det är inte något jag skäms över. Men jag vill inte berätta det åt hela världen. Varför skulle jag måsta göra det? Är det så himla väsentligt på vilket sätt barn blir till? Om det är i ett laboratorium eller i på det naturliga viset. Spelar det någon roll? Jag frågar inte någon som blivit naturligt gravid vilken ställning de hade i sängen då lillen blev till.

Barn skaffar man inte. Barn får man. Barn är en gåva. En välsignelse.

Idag har jag pratat med barnmorskan på familjeplaneringen. Även om vi gjort provrörsbefruktningar tidigare, måste vi nu börja om på ruta 1 med alla prover och sånt. Låter ju ganska logiskt ändå. Jag är mycket förväntansfull, lite pirrig i magen faktiskt. Måtte det gå bra även denna gång!

Jag vill inte att nån missförstår mig! Vi har redan fått världens finaste pojke och det är jag otroligt tacksam för! Men skulle vi få ett syskon till honom skulle jag vara mer än lycklig.. Men om det mot förmodran inte skulle gå, om jag inte skulle bli gravid trots flera IVF (icsi) försök måste jag försöka ”nöja” mig med det. Det är ju så många som inte ens kan få ett biologiskt barn…

Vi kontaktade efter en tid AVA kliniken i Tammerfors, som gör infertilitetsutredningar,- och behandlingar. Det var med en stor klump i magen som vi åkte dit för första gången en kall vinterdag i februari. Tänk om vi såg någon som vi kände på kliniken, tänkte jag. Vad pinsamt det skulle vara. Mannen undrade varför jag tyckte att det skulle vara pinsamt, de var ju i samma situations som oss, menade han.

Vi fick träffa en helt underbar läkare som berättade om behandlingen. Vi hade med oss alla provsvar på de blodprov och spermieprover som vi gjorde tidigare. Hon frågade när vi ville börja med behandlingarna och jag svarade självklart ”så fort som möjligt!” . Efter några blodprov, på både mig och mannen åkte vi hem igen. Jag fick med mig alla medicin recept som jag behövde, tillsammans med ett behandlingschema.

Vi berättade om vår situation endast för de aldra närmaste. Mina föräldrar, en del av mina syskon, mannens föräldrar och syskon samt för några nära vänner.  Jag berättade inte ens för min dåvarande chef eller arbetskollegor. Allt gjordes i största hemlighet. Det var ganska påfrestande.

Följande gång  jag fick mens skulle jag börja med medicineringen. En injektion i magen från och med menstruationscykeldag 2. Vi var otroligt glada och förväntansfulla över att  äntligen kommit igång! Själva behandlingen gick förvånadsvärt bra och snart var det dags för äggplockning. Då fick vi åka tillbaka till Tammerfors igen. Av med byxorna, upp på britsen och en i.v kanyl i handen, därefter lugnande medicin samt smärtlindring. Jag minns att hjärtat bankade i bröstet, hade hjärtklappningar men efter att jag fått lugnande kändes det bättre. Mannen satt på en stol  bredvid och höll mig i handen. Själva ingreppet gjorde helt jävligt ont. De går in med en lång kateter ända upp till äggstockarna. Efter en stunds vila kom läkaren och meddelade resultatet. 7 ägg fick de ut. Bara 7 ägg, tänkte jag. herregud! För jag hade ju (igen) läst på nätet att många får upp till 20 ägg. Det vara bara att hoppas på det bästa, att nåt av äggen skulle bli befruktade med hjälp av ICSI.

Äggplockningen skedde på fredag. På lördag kom domen, då biologen från kliniken ringde. Endast 1 av de 7 äggen hade blivit befruktade. De skulle ringa från kliniken igen på måndag morgon ifall det gick vägen. Min värld föll samman. Jag blev helt förstörd, mitt hopp försvann. Jag grät hela dagen. Jag var säker på att det inte skulle gå. Försökte intala mig själv om att det inte är kvantiteten, utan kvaliten på ägget som räknas. Mannen var lugnare, försökte trösta och menade att vi inte skulle sörja före måndag, då vi säkert visste. Vaknade tidigt på måndagsmorgonen, de skulle ringa kl 09. Telefonen ringde och de meddelade att ägget hade överlevt och att det skulle bli ET* klockan 12.20. Det blev att kasta sig in i bilen och köra iväg till Tammerfors igen. Överlycklig var jag, såklart.

Ner med byxorna och upp på britsen igen. Själva ingreppet gick fort och kändes knappt. Det är nu det verkliga helvetet börjar. Att vänta två veckor för att göra ett graviditetstest. Dagarna gick otroligt långsamt och varje graviditetssymtom analyserades noga. Var jag ändå inte lite illamånde? Dagen D kom och vi gjorde ett test, som var positivt. Vi blev överlyckliga och låg i sängen och myste, planerade och pratade om vårt kommande barn hela dagen. Vi ringde till våra föräldrar som förståss blev väldigt glada. Lyckan varade inte så länge. På långfredagen kände jag en stark molvärk och dagen efter kom blödningen. Mannen var bortrest igen, jag visste inte vad jag skulle göra. Pratade med en vänninna som sade att jag skulle ringa till sjukhuset. Varför då? tänkte jag, de kan ju ändå inte göra någonting. Jag ringde iallafall och fick komma in. Gjorde ett ultraljud som bekräftade missfallet. Min värld raserade. Igen. Jag grät i flera dagar. Ensam, eftersom mannen var borta. På söndag skulle jag jobba. Övervägde flera gånger att ringa och sjukanmäla mig men arbetsmoralen vann. Det var nog mitt livs tyngsta arbetspass.

Hela kalaset kostade ungefär 4500 euro, men vem bryr sig om pengar då det handlar om att få ett eget biologiskt barn?

*ET- embryotransfer- då det befruktade ägget läggs tillbaka in i livmodern